Eskilstuna Konstförening bjöd in 

alla konstnärer som någon gång erhållit deras stipendium med orden: 

" Vi vet vad du gjort förut - Men Nu Då?! "

I en  av  

Munktells gamla verkstäder i Eskilstuna har Konstmuseet nyss flyttat  in.

Portgatan 2, Munktellstaden, 631 86 Eskilstuna

är adressen.

Detta är en bildserie som följer arbetet från en idé till vernissagen.

Jag hade valt att arbeta med blå "frigolit" och trälim 

-ett tålamodsprövande material utan att överdriva - som jag valde för jag trodde att det skulle vara enkelt att använda ett så lätt material. 

Formgivningen är klädd med starkt hushållspapper - en sorts verkstadspapper med viss töjbarhet.

Jag utgick från en liten skiss - en figur i bränd lera - som berättar något om mig "Nu då".

Till att börja med var hon bara ett huvud.

Med en träsåg och vassa knivar - jag behövde bara sy ihop tummen en gång - började jag förändra räta vinklar till mjukare former.

Det lönar sig inte att klaga på materialet - det vore ovärdigt en konstnär - jag uppskattar lera mycket mera.

Arbetet tog mycket längre tid än jag hade trott....

... men bit för bit passade jag ihop henne.

Armarna skulle vara löstagbara för att hon skulle få rum i bilen de hundra milen till konsthallen. Infattningen är speciell och praktisk.

Hon blir lätt att dela på inför en eventuell gjutning i ett beständigare material som brons t ex.

Det var långa arbetsdagar för att hinna med. Datum var fastställt och utställningen kom närmare - alltför snabbt i mitt tycke...

Nu var det bara en vecka kvar tills vi skulle köra ned henne - och hon hade inte ens fötter ännu.

Formerna lurade mig många gånger - limma fast ena dagen och skära bort andra dagen och limma tillbaka nästa dag....

Trälimmet..... gick i alla fall att tvätta av sig med vatten.

Tre dygn kvar...

vad ska man med tålamod till?

Båda fötterna är äntligen klara och hennes balans är perfekt - nu surfar hon på sin nybetsade planka.

Avslutningskväll innan avresan - modellen och originalet möts.

Den lilla skissen är jag väldigt kär i.

Tack till Roger (på bilden) och Urban (bakom kameran) för viktig hjälp under tiden.

Sista bilderna före avresan. Hon fick åka i vår bil med huvudet ut mellan framsätena och blicken fäst i taket.

Hon mediterade hela vägen.

På utställningen hör hon ihop med en liten skulptur som jag återanvänt - den heter "Förändring är möjlig" och består av en garderob ur vilken det sticker fram en högerfot.

Jag döpte den till "Förändring är möjlig 1" och tänkte mig att kvinnan skulle kallas "Förändring är möjlig 2" - så blev det inte i katalogen. 

Där stod hon omnämnd som "Vit kvinna" och då blev förändringen inte så tydlig som jag tänkt mig.

Men att hon som svar på frågan "NU DÅ?" har kommit ut ur garderoben är väl klart?

Med fanfar av två trumpetare öppnades invigningsceremonin.

Konstföreningens ordförande invigde utställningen och Kristina Jutterström höll tal - till Konstföreningen som fyllde många år.

Konstnären, verket och besökaren.